Skol-SM                                                                                                                                                                                                                                              

Det är helt tyst i spellokalen. Klockan tickar och allt står stilla. Jag sitter på stolen, tittar på ställningen, lutar mig tillbaka och känner mig självsäker. Jag ser framför mig alla de olika varianterna hon kan spela. Allt verkar gå min väg och motståndaren ser besvärad ut och drar en djup suck. Jag reser på mig och går ett varv runt spellokalen, överallt ser jag förtvivlade miner och självsäkra grin. Alla är fokuserade, djupt koncentrerade. Det finns inget som är så slående som koncentrationen under matcherna. Inte ett ljud hörs från spelarna, fastän alla strax innan starten var vänner så är allt sådant lagt bakom sig. Nu är det vinst som står programmerat i allas hjärnor.
        Jag fortsätter min runda mot de yngre klassernas bord. Där har nästan alla redan försvunnit, trots att de endast hållit på i några få minuter. Där inne är allt annorlunda. Barnen pratar med varandra, bryr sig inte så mycket om att det är en tävling, det är ju bara på skoj.
Tänk om alla bara kunde tänka så, vad lätt allting skulle vara då.
       
I de båda rummen sitter det folk från hela Sverige och det märks tydligt vilka som hör ihop. Stockholmarna står och fnyser åt smålänningarna och norrlänningarna, tycker att de är bönder hela bunten. Smålänningarna står i sin tur och fnyser åt stockholmarna för deras tråkiga attityd. Det är ju just detta hela sporten går ut på.

Alla ska kunna hålla på med det, stora som små, tjej som kille, norrlänning som stockholmare. Det är så fascinerande, tänker jag för mig själv, hur folk från så helt skilda världar och bakgrunder kan komma samman under samma villkor. Alla har också ett gemensamt mål, vinst.

 Jag går sakta tillbaka till min plats, ser att min motståndare även hon gått på en kort promenad. Jag gör en snabb överblick och blir mycket förvånad. Det blev ju inte alls så som jag hade tänkt! Det här kan inte stämma, tänker jag. Jag känner pressen, klockan tickar på och allas ögon är nu vända på mig.

Det är det sista och avgörande partiet nu. Jag letar febrilt efter en lösning, det kan bara inte stämma. Med en gång känner jag mig inte så självsäker längre. Allt har gått fel, förlusten står och knackar på dörren, det är kört. Så är det ibland, tänker jag, man kan inte vinna jämt. Jag känner hur vinsten glider ur fingrarna på mig och drar en suck, precis som min motståndare gjort före mig. Jag tänker inte ge upp än dock, allt kan hända även i de mörkaste tider.

Min motståndare kommer tillbaka, sätter sig ner, tänker några sekunder och sedan, krasch! Hon gör återigen det där helt otänkbara, hennes räknande går snabbt och enkelt. Hon ser självsäker ut och ler ett brett leende och stänger av klockan.

 -  Schack matt, säger hon och räcker fram handen.

Jag förstår ingenting, hur kunde det ske? Hur kunde jag förlora det här partiet? Det är ju en tjej och hon är dessutom ett år yngre än mig!
Jag skakar skamset hennes hand och vi börjar ställa tillbaka pjäserna till ursprungsställningen.

Inom loppet av några minuter är allting slut. Människorna som stod runt omkring och tittade försvinner en efter en och snart är det bara jag kvar. Jag känner besvikelsen krypa fram, både i mig själv och ur alla andra.

Min motståndare kommer fram till mig och säger:

-  Bra spelat! Jag trodde jag skulle förlora där.

Hon verkar inte alls bekymrad över någonting och är trevlig mot mig, inte alls så där arrogant som vissa kan vara. Jag blir mycket förvånad när hon sedan frågar mig om jag vill äta med henne, men visst, det är ju det hela spelet går ut på. Smålänningen och stockholmaren sitter nu tillsammans, har helt glömt bort rivaliteten från några minuter sedan. Alla är vi tillsammans nu och inga hårda ord används. Alla har förts samman tack vare en sak.

Det gemensamma intresset för ett sådant simpelt spel som schack. 

Johanna Lundström SP09B HT 09

Bara för att jag älskar musikaler...

The gang


Angi och jag spela minigolf som proffs

Fler bilder som är betydligt mycket mer pinsamma kommer så fort jag lagt in dem på datorn och Angi skickat sina.

Nothing else matters-Metallica